Jag vill men vågar inte

Jag tror inte ni anar hur extremt sugen jag är på att börja spela fotboll igen, vilket jag har tjatat om i tre år om inte mer nu. Suget finns absolut där och för några år sen var jag fast beslutsam om att provträna för något Lundalag. Men sen har det aldrig blivit av mycket snack och liten verkstad det har helt enkelt bara runnit ur sanden. När jag tänkt på detta de senaste dagarna har jag insett att jag i mitt undermedvetna helt enkelt inte har vågat, tacklingen som jag fick när jag skada knät kommer aldrig att raderas ur mitt minne.

Jag kan fortfarande se framför mig hur den läskiga tyskan kommer rusandes emot mig sen blir det bara svart, och i nästa sekund ligger jag på konstgräset och vrider mig av smärta. Inte blir det bättre av att mina lagkamrater säger till mina tränare att de hörde hur knät knakade till, dock är jag tacksam över att ingen kommenterade min knäskål som hade hoppat ur led för då hade jag nog svimmat. Att skada knät i kanske mitt livs bästa match efter att ha varit fotskadad i ett halvår kändes ganska så knäckande och då tog jag och mina föräldrar beslutet att jag skulle lägga fotbollen på hyllan. De va ett tufft beslut och det gick åt många tårar, men om man har ett korsband som är av så är man inte mycket till fotbollsspelare.

Jag kan inte låta bli att tänka tanken att om jag hade fått spela på min vanliga mittbacksposition istället för yttermittfältare hade de kanske aldrig hänt, fast så kan man inte tänka. Men tro det eller jag gjorde comeback efter några månaders rehab och hann spela en match innan jag slutade igen pga att jag tyckte det var för oseriöst.
Och nu sitter jag här sugen som aldrig förr på att få snöra på mig mina skor som ligger i lådan och få sparka på den runda bollen igen.
Kanske borde jag testa på korpen, funkar det inte så har jag fått min bekräftelse att det är dags att släppa fotbollen som spelare och istället hålla mig på andra sidan.